Vilken låt är det som följer dig genom livet?
Det här är förstås helt metaforiskt menat. Men jag tror att de flesta människor bär på en – ofta omedveten – föreställning om sitt liv. En bild som driver dem i en viss riktning och får dem att fatta sina beslut.
När jag ser tillbaka på mitt liv hade jag som ung kvinna i tjugoårsåldern bilden av den coola rocktjejen som klarar sig själv och går sin egen väg. Jag bodde ensam, försörjde mig själv ekonomiskt, lyssnade högt på heavy metal och hade flera piercingar i ansiktet. När jag var 23 flyttade jag ensam från en liten by till storstaden, in i ett kollektiv fullt av främlingar. Det passade mig då, för låten i mitt liv under den perioden var högljudd, vild och otämjd.
I Köln träffade jag sedan min man, som vid den tiden var lika okonventionell som jag. Hur det gick till är en historia i sig, men efter några månader började vi tillsammans har ett liv med Jesus, något som förändrade både mig och min självbild radikalt.
Idag tänker jag att det inte bara var av godo, för religion försöker ofta göra människor till lydiga, tysta följare. Förlåt, men så är det. Samtidigt hjälpte den nya sången i mitt huvud mig att bli fri från vissa beroenden, skapa ordning i mitt liv och hitta en ny riktning. Jag kunde plötsligt acceptera min mjuka sida och den hårdheten jag tidigare visade upp för att skydda mitt hjärta försvann sakta men säkert. Jag såg nya mål framför mig och såg fram emot vårt bröllop och framtida barn.
Nästa kapitel blev livet som ung mamma – något som förändrar varje kvinna i grunden. Eftersom jag har en pedagogisk utbildning ville jag göra allting extra bra. Jag gick verkligen helt upp i mammarollen. Att ta hand om barnen och ge dem min tid fick hela mitt fokus. Och jag såg också mig själv just så: som mamma. Då räckte det.
Men eftersom jag har fyra barn som föddes med ganska många års mellanrum förändrades min syn på mig själv igen efter några år. Att bara vara mamma var inte längre tillräckligt. Jag provade många olika saker, arbetade med människor med funktionsnedsättning och på förskola, blev plötsligt yrkesarbetande mamma som de flesta andra – men låten i mitt huvud hade på något sätt försvunnit. Jag bara gjorde. Kämpade mig fram genom vardagen.
När jag var 39 hamnade jag i något som liknade en livskris. Jag insåg att jag bara hade ett år kvar tills jag skulle fylla 40. Jag kände att jag måste förändra något, bli mer framgångsrik. Jag kavlade upp ärmarna, startade eget på väldigt kort tid och lyckades inom ett halvår få tillräckligt många kunder för att kunna arbeta som frilansande specialpedagog med en bra inkomst.
Sedan blev allt helt annars. På min 40-årsdag var jag redan gravid i sjätte månaden. Corona kom. Vi flyttade till Sverige.
Nu har vi bott i Sverige i fyra år och jag har fortfarande inte hittat någon ny sång för mig själv. Jag bara är. Jag lever. Jag försöker göra saker så gott jag kan. Försöker vara mig själv. Försöker leva i nuet. Jag söker Gud och relationen till mina älskade på nytt varje dag.
När jag började skriva den här texten trodde jag att jag kanske skulle komma fram till vad min nya sång kunde vara. Något jag målmedvetet kunde följa, som förr. För jag inbillar mig att det skulle hjälpa mig att kom framåt att ha en tydlig bild av vem jag är.
Men kanske är min sång just nu väldigt stillsam. Så stillsam att jag måste bli tyst för att kunna höra den. Livet i nuet, i kärleken. Utan stress, utan ett synligt mål som jag springer efter. Att varje dag göra det som behöver göras. Att vara förankrad i mig själv och trygg i att Gud ska bära mig.
Jag tycker faktiskt att den här perioden i livet är ganska svår. Jag är en människa som gillar att planera och genomföra saker. Som ser framgång i resultat. Men kanske är det just detta som är min väg just nu: att bli stilla och stå ut. Och ändå bär jag på hoppet – och jag anar redan ett svagt skimmer av det – att resultatet kan bli frihet och förmågan att njuta av livet.